Caritas ord & bild

En snabb sväng till hästarna har hunnit med, de ville alla in för det föll ju snö på dem "stackarna". Jag skäms lite ikväll, för jag som gladeligen titulerar mig hästälskare och som då borde älska alla dessa underbara fyrfotare, men det finns en som jag inte direkt kan säga att jag älskar...och han står dessutom i "vårt" stall. Lekfull, ja, besvärlig ja, stor, ja...gigantisk känns det som. Inte har han mycket respekt för lilla mig när han ska hämtas in och jo faktiskt, jag blir rädd. Han menar inte illa, han är bara ung och ouppfostrad och det är ju faktiskt inte hans fel. Inte heller blir det lättare att fostra en häst när det är så många som ska hämta in eller släppa ut...och alla verkar göra på olika sätt. Hur ska då denne store häst veta vad som gäller? Nä just det...Fick höra idag att någon (eller några) som också tycker han är jobbig släpper honom i förväg, dvs han får själv traska in i hagen när riktningen är klar, eller själv gå de där stegen in i boxen. Vad blir resultatet? Ja han drar förstås iväg med oss andra som tycker att man släpper lös hästen inne i hagen och helst efter man stängt grinden, dvs han ska finna sig i att vänta. Inte heller vill jag släppa honom i stallet med de risker det innebär, han kan halka, stanna och bråka med en annan häst osv. Nej, här vill jag veta att jag går först in i stallet, jag går först in i boxen och han ska vänta, men hur ska han veta vad som gäller om det inte gäller hela tiden..? Det får nog bli stallmöte snart...