Aaaarghhh...
I veckan har jag klarat av en stor påtvingad presentation där jag från början fått intrycket att min uppgift var att hjälpa till att ta fram underlag till denna presentation. Någonstans på vägen blev jag plötsligt ansvarig för det hela, trots att detta verkligen inte ingår i min arbetsbeskrivning (inte lönemässigt heller då förstås!) Men jag fick sansa mig för det tycktes vara omöjligt att komma undan och ta det för vad det var, otydliga direktiv var givna så jag tog tillfället i akt presenterade de idéer om förbättringar som jag hade. Presentationen gick bra och jag ahr kunnat slicka i mig lite beröm, vad det kan få för verkan - tja det får framtiden utvisa.
Sedan har det varit kaos på andra områden där jag funnit sig sitta mitt emellan i en tilltrasslad dialog mellan två-tre andra som av någon anledning inte tycks kunna prata med varandra. "Kan du säga till hon..? kan du säga till han...?" om vad jag ska göra med det ena och det andra. Olika direktiv beroende på vem man pratar med; "Ja, det kan du göra...", "Nej, det ska inte du göra..." och ibland kommer informationen i andra hand med följden att min åtgärd blivit fel. Är det då mitt fel att det blivit fel?
Jag vill inte bli satt mitt emellan, jag vill inte medla och jag vill ha en uppdragsbeskrivning på precis allt hädanefter!
Det är extra skönt att det är fredag idag!
Standing knee deep in a river dying of thirst
Friends I could count on
I could count on one hand
With a left over finger or two
I took them all slip away
Where they are I wish I knew
They roll by just like water
And I guess we never learn
Go through life parched and empty
Standing knee deep in a river dying of thirst
Sometimes I remember
Sweethearts I've known
Some I've forgotten I suppose
One or two still linger
Oh and I wonder now
Why I ever let them go
They roll by just like water
And I guess we never learn
Go through life parched and empty
Standing knee deep in a river dying of thirst
The sidewalk is crowded
The city rolls by
And I rush through another day
In a world full of strangers
Turn there eyes to me
And just look the other way
They roll by just like water
And I guess we never learn
Go through life parched and empty
Standing knee deep in a river dying of thirst
För mig handlar den här sången om att ta så mycket för givet att man inte ser rikedomen alltdeles bredvid. Allt beror på vilket perspektiv man väljer att ha. Just idag kände jag mig nedstämd, trött och ful, kom av en slump att tänka på denna sång (sjungen av Joe Cocker) och den gör mig kanske inte gladare, men mer balanserad. Även tunga dagar går över och jag känner mig säkert gladare imorgon.
Tänk vad det kan vända fort...
Funderingar då? Jo ständigt. Mitt jobb pågår ju mycket i huvudet så det är lite svårt att stänga av, så tack och lov för att jag hittat tillbaka till stallet för där måste man "stänga av". Men jobbet i sig är inte ett problem, tvärtom - jag störttrivs med mitt jobb. Resorna i tjänst tar på krafterna men också de kan vara inspirerande för jag gillar att fara runt (i lagom dos). Fick förstås lite ångest när jag satt med deklarationen och räknade på hur mycket jag själv lagt ut på bussresor till och från Luleå, samt de nätter jag stannat över i samma stad (jo, den kostnaden får jag ta ur egen ficka) och det rörde sig om ca 20.000 kr som lätt hade kunnat spenderats på något mycket roligare (solsemester!). Mer funderingar; min enda riktiga väninna på nära håll funderar på att flytta från stan och jag kan visserligen förstå hennes motiv men jag då..? Hur ska jag överleva utan en enda riktig vän på nära håll? Bekanta det har jag, men de är just bekanta och jag kan inte se nån av dem som mer än just det. Varför är det så svårt att skaffa vänner, riktiga vänner, när man kommit upp i åren? (jo jag är ju snart på medelåldern...inte blev jag gladare av den tanken precis).
Deppardag? Nä, det går inte för sig eftersom det vankas barnkalas i eftermiddag. Det är bara till att klistra på ett välmående smil och ge sig i kast med städningen...
