2 september
Första ridturen på egen hand från nya stallet...det tyckte W var lite läskigt. Mest läskigt var det att vara själv i stallet när extra-matte ska göra henne i ordning för ridturen. Lite framåt, lite bakåt, lite åt sidan, åsså åt andra sidan, gnägga lite oroligt medan extra-matte bara skrattar lite lätt och låter henne trampa på, hon trampar ju inte på mig. Uppsittningen gick fint, och med viss tvekan traskade hon iväg på turen, men denna tvekan var inte länge.
Så snart hon kom en bit från stallet och hästkompisen så var det hela plötsligt väldigt spännande och intressant. Raska kliv ut mot äventyret och se vad de nya omgivningarna har att erbjuda. Vi mötte två travhästar som tränade, inga problem, älgjägare (tillika stallägare) på pass, bjäbbig liten vovve i sommarstugeområdet dit vi red, och dessutom hanns det med att svara på två mobilsamtal, W var som vanligt cool men nyfiken.
Jag kollade in ridvägen på nätet innan jag for till stallet och tyckte att vägen såg lagom lång ut, ca 6 km fram och tillbaka, och sedan känns det bättre att rida på en riktigt väg (grusväg förstås) nu när det är älgjaktsäsong. Lite tempo blev det , hästen vill ju springa fast hennes kondis inte är den bästa så det blev inte så långa springturer- kondisen ska det ju bli rätsida på för oss bägge *ler*.
Som vanligt när det är möten eller folk "i spåret" saktar hon självmant av och idag nästan tillbaka till stallet när vi skulle passera ett par som promenerade, så saktade hon av till sin allra långsammaste trav, så supersamlad nästan passage, fastän tygeln hängde. Sådana gånger skulle jag vilja kunna stå vid sidan och se henne för dem jag red förbi såg nästan hänförda ut. "Sån fin häst" tyckte jag mig höra när jag ridit förbi, och jag pös av stolthet. Det var ännu roligare med denna samlade trav som kom spontant från hästen (alltså märk; tygeln hängde!) och inte ens när hon var förbi dessa vandrande människor, brydde hon sig om att vare sig öka traven eller att avbryta till skritt, tills dess jag bad henne skritta den sista biten hem.
Vad kan jag säga - ännu en underbar ritt tillsammans med denna fantastiska nordisk ridhäst.
Så snart hon kom en bit från stallet och hästkompisen så var det hela plötsligt väldigt spännande och intressant. Raska kliv ut mot äventyret och se vad de nya omgivningarna har att erbjuda. Vi mötte två travhästar som tränade, inga problem, älgjägare (tillika stallägare) på pass, bjäbbig liten vovve i sommarstugeområdet dit vi red, och dessutom hanns det med att svara på två mobilsamtal, W var som vanligt cool men nyfiken.
Jag kollade in ridvägen på nätet innan jag for till stallet och tyckte att vägen såg lagom lång ut, ca 6 km fram och tillbaka, och sedan känns det bättre att rida på en riktigt väg (grusväg förstås) nu när det är älgjaktsäsong. Lite tempo blev det , hästen vill ju springa fast hennes kondis inte är den bästa så det blev inte så långa springturer- kondisen ska det ju bli rätsida på för oss bägge *ler*.
Som vanligt när det är möten eller folk "i spåret" saktar hon självmant av och idag nästan tillbaka till stallet när vi skulle passera ett par som promenerade, så saktade hon av till sin allra långsammaste trav, så supersamlad nästan passage, fastän tygeln hängde. Sådana gånger skulle jag vilja kunna stå vid sidan och se henne för dem jag red förbi såg nästan hänförda ut. "Sån fin häst" tyckte jag mig höra när jag ridit förbi, och jag pös av stolthet. Det var ännu roligare med denna samlade trav som kom spontant från hästen (alltså märk; tygeln hängde!) och inte ens när hon var förbi dessa vandrande människor, brydde hon sig om att vare sig öka traven eller att avbryta till skritt, tills dess jag bad henne skritta den sista biten hem.
Vad kan jag säga - ännu en underbar ritt tillsammans med denna fantastiska nordisk ridhäst.
Kommentarer
Trackback
