"Ältandet"
Läser Åsa Larssons bok, Svart stig, just nu och däri hittade jag ovanstående textutdrag som kändes väldigt slående. Kanske inte just för dagen eller ens det här året, men nog har jag ältat precis så. Precis så... Varför ältar man egentligen, hit och dit, fram och tillbaka, bu och bä - eh? Det är ju så jobbigt att vara mitt i ett ältande, men eftersom man fortsätter älta till och från så borde det kanske finnas ett syfte med det hela. Att hitta rätt väg? Fast det vet man ju när man vet, när nu det inträffar. När det känns rätt så är det rätt, när det känns fel så är det fel - visst är det gott när känslan är så direkt. Men när den inte är det då? Å ena sidan, eller andra...
Utdraget är inte ett typiskt utdrag för bokens innehåll, men tyckte det var bra skrivet, igenkännande, så jag vill dela med mig. Kanske finns det fler som känner igen sig i ältandet...du är långt ifrån ensam ;-)
Jag känner igen mig i känslokasten men för min del ligger nog fokus i ältandet på min egen förmåga till närhet kontra frihet. Det är i alla fall den som skapar det kaos jag ibland upplevt i mina relationer. Det blir för mycket närhet, eller för lite. Och det är ju mitt behov av frihet och närhet som då spelar roll.
I en relation fick jag alldeles för mycket närhet, i nästa alldeles för mycket frihet. Det första fick mig att känna mig låst, det andra fick mig att känna mig ointressant. Alltså behöver jag komma på vad som är MINA behov av närhet och frihet. Inom vilket spann det rör sig (för det är ju inte konstant förstås). Jag är antagligen jäkligt krävande i en relation just därför att mitt viktigaste behov är just att få vara så nära och så fri som behovet för stunden är. Ego, inte sant..
