En nunnans bön från 1600-talet
Fick nedanstående i mailboxen på jobbet och tyckte att det är nog så tänkvärd/önskvärd bön även från mig, fast jag har inte den minsta tanke på att bli nunna:
Herre, du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras och att jag en dag skall vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttre mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.
Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.
Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken.
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande
att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet
när mitt minne inte stämmer med de andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få förbli någorlunda angenäm - men jag vill inte vara ett helgon. Somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.
Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant. Och käre Herre, gör mig vänlig så att jag säger dem vad jag ser.
Amen
Kvinnor friskare i mansdominerande företag
Inte är det alltid som jag skriver ovan - det finns säkert kvinnligt dominerande arbetsplatser som är jättetrevligt, lika väl som det finns manligt dominerande arbetsplatser som är rent ut sagt för j-vliga. Trakasserier finns det på bägge typerna av arbetsplaster, säkerligen. I mitt fall har jag bara upplevt/genomlevt trakasserier på kvinnodominerande arbetsplatser. Kanske just därför upplever jag att just jag trivs bättre på mansdominerade företag. Idag jobbar jag ju i en sådan bransch och trivs jättebra; och har med andra ord inte upplevt någon form av trakasserier (vilket jag nu minns att under min första dag hösten 2002 under introduktion med dåvarande chefen fick information att om någon beter sig illa mot mig så är det inte att acceptera - en trygg start helt klart).
Men varför är det så? Är kvinnor elakare än män? Nej, det vill jag inte tro. Jag tror att det är få människor över huvud taget som vill andra illa (av vad orsak låter vi vara osagt), men de som vill just illa sprider ringar på vattnet. Kanske är män som gör illa mer direkta i sitt agerande (slåss) medan kvinnor är mer lömska (sprider rykten).
Jag har börjat läsa i en fantastisk bok "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn, och kan till min förvåning hålla med honom om att egenskapen "snäll" ofta tycks tolkas som "dum" eller "svag" - men så är det ju inte. Personligen har jag haft vanan att blanda ihop "snäll" med "söt" - dvs säger att någon är söt när de gjort något oväntat snällt. Kanske just för att säga att någon är snäll kan uppfattas fel..? Hädanefter när någon är snäll så ska jag säga just det. Jag läste drygt halva boken under gårdagen (på en härligt sommarvarm balkong) och ser fram emot att läsa andra halvan under dagen (klockan är snart 9 och det är +19 grader på balkongen och väderprognosen lovade Norrland snöblandat regn under helgen - måste varit en annan del av Norrland).
Trafikvett tack!
Varför har vi trafikregler; hastighetsgränser egentligen? För att jävlas med bilister eller för att vara rädda om våra och andras liv? En fråga som kommer till mig ofta när jag är ute och kör mina långturer i tjänst. Jag har sällan så bråttom att jag känner att jag vill riskera mitt liv eller andras genom att trycka gasen i botten. Inte heller vill jag ligga i vägen genom att hålla utsatt hastighet. Jag ligger sällan och trycker för långsamt för det är ju också en risk i sig ? risken i att andra tvingas göra idiotomkörningar för att man inte vill ligga i 80 på en 110-väg (om man inte har släpvagn förstås). Sommarhalvåret då jag gör mina flesta långkörningar får farthållaren hålla tempot ? ofta detsamma tempo som hastighetsskylten visar, och gissa om jag blir omkörd stup i kvarten? Ojo, det tycks finnas någon oskriven regel om att på 90-väg kör man 100, på 110-väg kör man 120 osv. Varför?
Håller jag alltid hastigheten? Nja, ibland känns det säkrare att följa strömmen ? i synnerhet när det är fler bilar runt omkring, med ett lagom något sånär konstant avstånd till framförvarande bil och förhoppningsvis detsamma till bakomvarande bil. Men att följa strömmen kan också innebära att man ligger där snäppet för fort. Vad pengar de skulle kunna plocka in i böter om det var en kontrollplats vid sådana tillfällen. Så vad är viktigast ? att känna sig säker (eller säkrare) eller att envis hålla hastigheten. Det senare förstås för det är olagligt att kära för fort. Och det är inte olagligt för att jävlas med bilister, det är olagligt för att det riskerar livet på en själv och andra.
Jag tror jag är en sansad förare men kan ibland ? inte så ofta ? bli stressad av andra trafikanter. Jag avskyr till exempel när det ligger en bil alltför nära bakom ? det känns hotfullt på något sätt. Om jag måste bromsa för framförvarande trafik eller renar/älgar/andra djur ? ska jag behöva ha en bil i baksätet då för att trafikanten där bakom inte har vett att hålla avstånd. Tänker inte han/hon på sin säkerhet? Eller?
Något man får räkna med på de norrländska vägarna är långtradare. En och en är de sällan ett bekymmer för ofta gör chaufförerna vad de kan för att underlätta för resten av trafiken ? ger tecken när det är klart att köra om t ex. Men då och då händer det att man kommer ifatt en karavan med långtradare som alla ligger tätt-tätt inpå varandra. Snacka om risk om man vill köra om. Som ovan, det händer så lätt en olycka och då vill man inte ligga för nära framförvarande fordon. Passerade? eller tja fick vända och ta en annan väg? en olycksplats förra sommaren där en lastbilsförare bromsat in för renar på vägen och bakomvarande lastbil låg för nära? Kan säga att chauffören hade tur och än mer tur att han inte hade en medpassagerare.
Nytt på vägen norrut är att det satts upp röda kors längs vägkanten, en liten varning för att en olycka händer så lätt. En varning som fungerar för mig. Jag satsar på att vara sansad i trafiken. Kan inte alla ni andra också göra det?
Nu ÄR det sommar...
Men först var jag hos frisören på förmiddagen och klippte fin frisyr och fick lite uppiffad hårfärg. Funderade på att klippa håret kort, eller i alla fall en bra bit kortare, men "han här hemma" så tveksam ut så jag behöll det lite halvlångt. Fast nu med en frisyr! Härligt. Färgning blev det inte så mycket för efter klippet så fick håret plötsligt en ny lyster som var fin så efter en lite diskussion med frisören blev det bara lite lite ljusa slingor. Jag blev supernöjd, och "han här hemma" godkände resultatet med en puss. Fotot blev lite konstigt, men frisyren syns väl ändå hyfsat? Med plattång blev det så här fint och slätt *ler*
En trevlig tur till blomsteraffären blev det förstås - jag är nästan stammis där nu för det blir inköp av lite nya blommor då och då, allteftersom jag tar död på de gamla (*och hon ska odla på balkongen* - jag vet!). Letade balkonglådor och hittade ett par som inte var så där tråkiga som de vanliga vita plastlådorna. De jag köpte ser ut så här:
Fröna är satta så nu är det bara att vattna och vänta. Blir det blomster så kommer bildbevis här på bloggen.
Nu ska det visst bli cirkusföreställning här hemma så det är bara att förpassa sig till angiven plats.
Trevlig helg där ute i världen ;-)
Bakslag
Det var fortfarande gråmulet på kvällen men eftersom det inte blivit någon ridtur de senaste gångerna av olika anledningar så bestämde jag mig för att ta en kortare tur igår, och det var tydligen väl behövligt. Hästen var JÄTTEPIGG, massor av energi som ville ut. Det blev en trevlig och rask tur när jag väl kom upp på den spralliga hästen, som inte precis hade ro i kroppen att stå och vänta på att jag ska ta mig upp i sadeln - jag är ju inte lika smidig att svänga mig upp på hästryggen som i "gamla dagar" när jag inte alltid använde stigbygeln till hjälp. Det måste jag nu...
Så, imorse...steg upp, gjorde morgontoaletten som vanligt ordning (jag har strikt rutin på morgonen för annars skulle jag inte komma iväg i tid), och klev ut i köket - tvärstannade när jag såg snön falla utanför fönstret. Igen, funderade på om inte sängen är skönare...Och igen, nä visst ja; har ju det och det och det idag. Dessutom sitter jag ju inomhus och jobbar idag. Så nog tog jag mig iväg, förstås. Tänkte nog lite fel i morse trots allt för med snön tyckte jag tydligen att ullkappan blir bra. Nu har morgonsnön övergått till regn och jag ska promenera in till centrum för lite skön fotvårdsbehandling idag. Ullkappa + regn, ja ni förstår själva. Vad gör man?
Kroppsarbete
Så jag har krattat ihop bajshögarna i hagen, krattat framför stallet, på ridbanan och krattat vid gödselstacken så traktorn som ska komma hämta allt kan göra det i veckan. Allt som allt tog det fyra timmar, inkl fikapaus, och jag är lagomt mör i hela kroppen nu på kvällningen.
Kan inte låta bli att drömma om den dag jag har en egen liten gård med ett stall och där det då och då ska röjas med kraft. Det är faktiskt roligt.
Tänk vad det kan vända fort...
Funderingar då? Jo ständigt. Mitt jobb pågår ju mycket i huvudet så det är lite svårt att stänga av, så tack och lov för att jag hittat tillbaka till stallet för där måste man "stänga av". Men jobbet i sig är inte ett problem, tvärtom - jag störttrivs med mitt jobb. Resorna i tjänst tar på krafterna men också de kan vara inspirerande för jag gillar att fara runt (i lagom dos). Fick förstås lite ångest när jag satt med deklarationen och räknade på hur mycket jag själv lagt ut på bussresor till och från Luleå, samt de nätter jag stannat över i samma stad (jo, den kostnaden får jag ta ur egen ficka) och det rörde sig om ca 20.000 kr som lätt hade kunnat spenderats på något mycket roligare (solsemester!). Mer funderingar; min enda riktiga väninna på nära håll funderar på att flytta från stan och jag kan visserligen förstå hennes motiv men jag då..? Hur ska jag överleva utan en enda riktig vän på nära håll? Bekanta det har jag, men de är just bekanta och jag kan inte se nån av dem som mer än just det. Varför är det så svårt att skaffa vänner, riktiga vänner, när man kommit upp i åren? (jo jag är ju snart på medelåldern...inte blev jag gladare av den tanken precis).
Deppardag? Nä, det går inte för sig eftersom det vankas barnkalas i eftermiddag. Det är bara till att klistra på ett välmående smil och ge sig i kast med städningen...
