Tänk vad det kan vända fort...

Igår mådde jag finfint, pigg och glad. Fick lite oväntat beröm på jobbet som helt lyfte mig, fast jag mådde bra även innan dess. Minns också att jag igår funderade på hur sliten jag känt mig bara en vecka tidigare och hur gott det var med lite långhelg. Men så någongång under gårdagskvällen tvärvände det hela. Blev trött, grinig och lite vilsen. Vad hände? Inte visste jag. Kanske hade jag omedvetet gjort upp planer för kvällen som sedan inte blev så som jag trott eller hoppats. Inga stora grejjer, inga hårda ord - blev bara sur, ledsen och jättejättetrött. Tog mig en hastig promenad och jodå det var väl skönt, men jag fick mest ont i fötterna (ska på fotvård nästa vecka och pyssla om mina onda fötter/tånaglar).

Funderingar då? Jo ständigt. Mitt jobb pågår ju mycket i huvudet så det är lite svårt att stänga av, så tack och lov för att jag hittat tillbaka till stallet för där måste man "stänga av". Men jobbet i sig är inte ett problem, tvärtom - jag störttrivs med mitt jobb. Resorna i tjänst tar på krafterna men också de kan vara inspirerande för jag gillar att fara runt (i lagom dos). Fick förstås lite ångest när jag satt med deklarationen och räknade på hur mycket jag själv lagt ut på bussresor till och från Luleå, samt de nätter jag stannat över i samma stad (jo, den kostnaden får jag ta ur egen ficka) och det rörde sig om ca 20.000 kr som lätt hade kunnat spenderats på något mycket roligare (solsemester!). Mer funderingar; min enda riktiga väninna på nära håll funderar på att flytta från stan och jag kan visserligen förstå hennes motiv men jag då..? Hur ska jag överleva utan en enda riktig vän på nära håll? Bekanta det har jag, men de är just bekanta och jag kan inte se nån av dem som mer än just det. Varför är det så svårt att skaffa vänner, riktiga vänner, när man kommit upp i åren? (jo jag är ju snart på medelåldern...inte blev jag gladare av den tanken precis).

Deppardag? Nä, det går inte för sig eftersom det vankas barnkalas i eftermiddag. Det är bara till att klistra på ett välmående smil och ge sig i kast med städningen...

Kommentarer
Postat av: Anne

Ja du, det är inte lätt att bo utan sina vänner på nära håll. Jag har ju levt så i vardagen under många år nu och känner mig väldigt ensam och less på det. Bekanta finns förstås, men vänner är svårare. Det är en konstig situation efter att ha haft vänner genom livets tidigare faser utan "problem". Kram till dig.

2007-05-05 @ 12:37:57
URL: http://azy.solros.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0