Caritas ord & bild

Igår när jag körde norröver så kom det igen...snön! Jag funderade starkt på att vända om och köra hem igen. Tänk att bara få krypa ner under täcket och ligga där och vänta tills vårvärmen kommer åter ;-) Nu gör jag inte så eftersom pliktkänslan i mig är stark. Har jag lovat så har jag lovat att fara dit jag skulle. Och snön, ja det övergick till regn, vilket inte heller är så där kul när man ska vara ute och gå - det blir snabbt lera där man ska ta sig fram utomhus (Igen, järnvägen ligger sällan vid allmänna asfalterade vägar - det är i bästa fall grusvägar som gäller - eller långa skogspromenader - vilket inte är alls dumt när det är sk "ingenjörsväder" = solsken).

Det var fortfarande gråmulet på kvällen men eftersom det inte blivit någon ridtur de senaste gångerna av olika anledningar så bestämde jag mig för att ta en kortare tur igår, och det var tydligen väl behövligt. Hästen var JÄTTEPIGG, massor av energi som ville ut. Det blev en trevlig och rask tur när jag väl kom upp på den spralliga hästen, som inte precis hade ro i kroppen att stå och vänta på att jag ska ta mig upp i sadeln - jag är ju inte lika smidig att svänga mig upp på hästryggen som i "gamla dagar" när jag inte alltid använde stigbygeln till hjälp. Det måste jag nu...

Så, imorse...steg upp, gjorde morgontoaletten som vanligt ordning (jag har strikt rutin på morgonen för annars skulle jag inte komma iväg i tid), och klev ut i köket - tvärstannade när jag såg snön falla utanför fönstret. Igen, funderade på om inte sängen är skönare...Och igen, nä visst ja; har ju det och det och det idag. Dessutom sitter jag ju inomhus och jobbar idag. Så nog tog jag mig iväg, förstås. Tänkte nog lite fel i morse trots allt för med snön tyckte jag tydligen att ullkappan blir bra. Nu har morgonsnön övergått till regn och jag ska promenera in till centrum för lite skön fotvårdsbehandling idag. Ullkappa + regn, ja ni förstår själva. Vad gör man?